Belgian 1860-1949 Belgian painter, printmaker and draughtsman. No single label adequately describes the visionary work produced by Ensor between 1880 and 1900, his most productive period. His pictures from that time have both Symbolist and Realist aspects, and in spite of his dismissal of the Impressionists as superficial daubers he was profoundly concerned with the effects of light. His imagery and technical procedures anticipated the colouristic brilliance and violent impact of Fauvism and German Expressionism and the psychological fantasies of Surrealism. Ensor most memorable and influential work was almost exclusively produced before 1900, but he was largely unrecognized before the 1920s in his own country. His work was highly influential in Germany, however: Emil Nolde visited him in 1911, and was influenced by his use of masks; Paul Klee mentions him admiringly in his diaries; Erich Heckel came to see him in the middle of the war and painted his portrait (1930; Cologne, Wallraf-Richartz-Mus.); Alfred Kubin owned several of his prints, while Marc Chagall and George Grosz also adapted certain elements from Ensor. All the artists of the Cobra group saw him as a master. He influenced many Belgian artists including Leon Spilliaert, Rik Wouters, Constant Permeke, Frits van den Berghe, Paul Delvaux and Pierre Alechinsky.  Related Paintings of James Ensor :. | The ideal | Seashells | Point of the Compass | The Oyster Easter | The Holy Family |
Related Artists:
Pieter Cornelis (Piet) Mondriaan
(March 7, 1872?CFebruary 1, 1944) was a Dutch painter. He was an important contributor to the De Stijl art movement and group, which was founded by Theo van Doesburg. He evolved a non-representational form which he termed Neo-Plasticism.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Mednyanszky, Laszlo
Hungarian, 1852-1919 Ladislaus Josephus Balthasar Eustachius Mednyenszky was a Hungarian painter in the Impressionist tradition. Despite an aristocratic background, he spent most of his life moving around Europe working as an artist. Mednyenszky spent considerable periods in seclusion but mingled with people across society - in the aristocracy, art world, peasantry and army - many of whom became the subjects of his paintings. His most important works depict scenes of nature and poor, working people, particularly from his home region in Upper Hungary. Medny nszky was born in Beck, the Kingdom of Hungary (now Beckov in Slovakia), to Eduard Mednyenszky and Maria Anna Mednyenszky, (nee Szirmay) both from landowning families. Mednyenszky's family moved in 1861 to the chateau of his grandfather, Baltazer Szirmay, at Nagyőr (Strežky), near Szepesbela (Spišsk Bele) in north-eastern Hungary. This was to be the setting for many of his works. Medny nszky met the Austrian artist Thomas Ender in 1863 when Ender visited the chateau at Nagyőr. Ender took an interest in Mednyenszky's early efforts at drawing, lending his assistance to improve Mednyenszky's skills. Mednyenszky attended a grammar school in K??smerk (Kežmarok), near his home, then attended the Akademie der Bildenden Kenste (Academy of Fine Arts) in Munich in 1872 - 1873. Dissatisfied in Munich, he moved to Paris to attend the École des Beaux-Arts. After the death of his professor, Isidore-Alexandre Augustin Pils, in 1875, Mednyenszky left the École and began practicing independently from Montmartre. Mednyenszky returned to Nagyőr after 1877 to continue painting, and subsequently travelled widely in Europe, between his childhood homes in Upper Hungary and Budapest, Vienna, Paris and beyond. Mednyenszky visited the Szolnok artists' colony in the autumn of 1877 and Italy in 1878. His mother died in 1883, after which he lived in seclusion in Nagyőr. He returned to Nagyőr in 1887 to help deal with an outbreak of cholera but soon fell ill himself, with pneumonia. He spent much of 1889-1892 in Paris and returned regularly to Nagyőr until 1900.